En kväll, en natt och en morgon i Rio.
Efter att ha lämnat kulspelsön Ilha Grande för Rio så har pulsen höjts något. Ett stenkast från Copacabanas stränder håller vi till på 12:e våningen hemma hos Magnus och hans lilla "hostel". Själv "bor" jag på tredje våningen i en vad jag tror är en hembyggd våningsäng. Rikitgt härligt att ligga precis under taket. Gäller bara att påminna sig själv varje morgon att det är högt för att hoppa ner och att takfläkten är lite för nära huvudet för att man ska göra några större försök att luta sig in under den.
Utsikten från 12:e våningen
Här i dagarna besökte vi Rios största skivaffär. Affären var häftig både till ytan och till inredningen. Det fanns inte bara skivor utan i ett hörn fanns en pianobar där en herre satt och spelade musik för kunderna. Man kunde även avnjuta en lättare måltid i denna restaurangdel.
Nu för att komma till dagens rubrik.
Igår bestämde vi med nästan alla på vårt svenska hostel att vi skulle ta oss till området Lapa för att vara med på streetpartyt som ägde rum där. Sagt och gjort, efter några fria Caipirinhas hemma tog vi två taxibilar och begav oss mot Lapa.
Lapa var helt galet och totalt förvandlat mot när vi gick förbi där dagtid för några dagar sedan. Tänk er ett Göteborgskalas gånger 1000 (enligt göteborgarna) eller en vattenfestival i Stockholm under dess storhetstid. Det var folk överallt och överallt såldes det Caipirinhas och öl för dryga Selman. Vi fick kämpa för att hålla ihop och det var vi tydligen för dålig på. Jag (Dennis) och Josefine kom ifrån resten av gänget och gick till en början unt och letade för att hitta de andra. Men efter att ha gått några varv bestämde vi oss för att de säkert hade det bra på sitt håll, varför skulle vi då inte kunna ha det på eget håll. Någon "Caipi" stod vi och dansade och klappade takten till en gatuorkester där instrumenten förutom gitarr och trummor var en pinne och ett tangentbord. Ett järnrör. Ja helt enkelt lite vad som helst av det som fanns tillgängligt att banka på.
Under hela kvällen och natten fick man vara på sin vakt och kolla så att ingen var och rotade i fickorna på en. Anna berättade nu imorse att hon hade fått lyfta ur ett antal händer från fickorna på henne letandes efter lätta pengar.
Vi fick bevittna då en liten kille (12-14år) fick rejält med stryk efter att han snott en klocka av en äldre kille. Tyvärr var han inte snabb nog och bli upphunnen och nedsparkad så att han nästan blev överkörd av en taxi och därefter fick han mottaga en och annan spark och slag. Lite smått chockade av denna djungelns lag "äta eller ätas" beställde vi en ny omgång Caipirinha och fortsatte festandet. Framåt fem kom vi på att solen nog måste vara på väg upp snart och det vore coolt att se den gå upp i horisonten på Copacabana. Rätt som det var började det att ljusna och vi kastades oss i en taxi mot stranden. Väl där önskade jag att jag haft kameran med då soluppgången var riktigt nice med alla dess färger i havet.
Klockan började närma sig halv sju och dagens dricka började kännas av i både form av trötthet och ostadighet. Fötter blev av någon konstig anledning väldigt runda underifrån.
Klockan 11 vaknade jag av värmeslag och vätskebrist och fick kliva upp och äta frukost. Under dagen blev det någon välbehövlig sovtimma i solen innan man blev människa igen.
I bästa Torsk på Tallin-anda posserade vi framför kameran innan vi hoppade in i våra taxibilar.
Vad händer då ikväll? Ingen aning. Time will tell.
Ha det gött i blåbärsskogens land.
Dennis
Utsikten från 12:e våningen
Här i dagarna besökte vi Rios största skivaffär. Affären var häftig både till ytan och till inredningen. Det fanns inte bara skivor utan i ett hörn fanns en pianobar där en herre satt och spelade musik för kunderna. Man kunde även avnjuta en lättare måltid i denna restaurangdel.
Nu för att komma till dagens rubrik.
Igår bestämde vi med nästan alla på vårt svenska hostel att vi skulle ta oss till området Lapa för att vara med på streetpartyt som ägde rum där. Sagt och gjort, efter några fria Caipirinhas hemma tog vi två taxibilar och begav oss mot Lapa.
Lapa var helt galet och totalt förvandlat mot när vi gick förbi där dagtid för några dagar sedan. Tänk er ett Göteborgskalas gånger 1000 (enligt göteborgarna) eller en vattenfestival i Stockholm under dess storhetstid. Det var folk överallt och överallt såldes det Caipirinhas och öl för dryga Selman. Vi fick kämpa för att hålla ihop och det var vi tydligen för dålig på. Jag (Dennis) och Josefine kom ifrån resten av gänget och gick till en början unt och letade för att hitta de andra. Men efter att ha gått några varv bestämde vi oss för att de säkert hade det bra på sitt håll, varför skulle vi då inte kunna ha det på eget håll. Någon "Caipi" stod vi och dansade och klappade takten till en gatuorkester där instrumenten förutom gitarr och trummor var en pinne och ett tangentbord. Ett järnrör. Ja helt enkelt lite vad som helst av det som fanns tillgängligt att banka på.
Under hela kvällen och natten fick man vara på sin vakt och kolla så att ingen var och rotade i fickorna på en. Anna berättade nu imorse att hon hade fått lyfta ur ett antal händer från fickorna på henne letandes efter lätta pengar.
Vi fick bevittna då en liten kille (12-14år) fick rejält med stryk efter att han snott en klocka av en äldre kille. Tyvärr var han inte snabb nog och bli upphunnen och nedsparkad så att han nästan blev överkörd av en taxi och därefter fick han mottaga en och annan spark och slag. Lite smått chockade av denna djungelns lag "äta eller ätas" beställde vi en ny omgång Caipirinha och fortsatte festandet. Framåt fem kom vi på att solen nog måste vara på väg upp snart och det vore coolt att se den gå upp i horisonten på Copacabana. Rätt som det var började det att ljusna och vi kastades oss i en taxi mot stranden. Väl där önskade jag att jag haft kameran med då soluppgången var riktigt nice med alla dess färger i havet.
Klockan började närma sig halv sju och dagens dricka började kännas av i både form av trötthet och ostadighet. Fötter blev av någon konstig anledning väldigt runda underifrån.
Klockan 11 vaknade jag av värmeslag och vätskebrist och fick kliva upp och äta frukost. Under dagen blev det någon välbehövlig sovtimma i solen innan man blev människa igen.
I bästa Torsk på Tallin-anda posserade vi framför kameran innan vi hoppade in i våra taxibilar.
Vad händer då ikväll? Ingen aning. Time will tell.
Ha det gött i blåbärsskogens land.
Dennis
Kommentarer
Trackback
