En alternativ resedagbok

Har ser vi Dennis, Anna, Anna och Niclas pa sparet mot Aguas Calientes..

Efter en vandring langs tagralset och senare en hissnande stigning upp mot Machu Picchu, har jag nu lamnat ganget. Med en tar i ogat (som dock ingen sag) och visserligen stark hemlangtan tog jag taget fran Aguas Calientes igarkvall. Det resande aventyret fortsatter nu pa bara 6 ben..

Vi hade stallt klockorna pa 0700 och de som sov med Dennis fick gladjen av att vakna till Ted Gardestads "Himlen ar oskyldigt bla". Ted hade alldeles ratt! Vi tog sikte mot vart nyfunna basta frukoststalle hittils, och sag att himlen faktiskt var alldeles klarbla. Nyvakna och spanda infor dagens kommande aventyr slog vi oss ner langst bak i restaurangen (for att smidigt kunna smussla ner lite mellis i fickorna) och hogg sedan in pa frukostbuffén for 28 Soles (ca 70 SEK). Hittils dyraste fukosten, men dock den godaste!

Med latt packning borjade vi sedan vandra mot vart mal och knappt 2 timmar senare med diverse ommande tar och fotter och svettiga andfadda kroppar var vi framme vid checkpoint nummer ett. Det fanns en serpentinvag upp som transporterade upp majoriteten av besokarna med buss, men vi valde att istallet ga uppfor stentrapporna genom skogen. Eller ja, atminstone delvis. Jag var en av dem som valde en serpentinkurva ibland for att trampa ut mjolksyran ur benen. Men sen fortsatte trappornas bentraning!

Val uppe satt vi och hamtade andan ett tag samt laddade pa med ny energi med hjalp av russin, notter och vatten. A ja, nagon kanske smaskade pa den mellis som frukostbuffén hade att erbjuda. Sedan foljde vi strommen mot ingangen till de gamla ruinerna som vi sa lange suktat efter...

Det var sa storslaget, sa vackert, haftigt, markligt, fascinerande och en aning meditativt. Fast sist men inte minst sa hade vi stralande sol som bade varmde och brande! Det var storre an jag sjalv kunnat ana. Vem far idén att bygga ett helt litet samhalle mitt uppe i bergen? Jo inkafolket, jag vet. Men anda... Helt otroligt. Den som inte vart dar.. ak dit! Helt klart vart 12 timmars vandring! Nu kan man ju ga annu langre om man valjer Inkaleden, men for oss som hellre tar budgetvarianten och nojer sig med tva dagars alternativ vandring sa ar detta verkligen att rekommendera.

Pa plats fanns aven Alpacorna, eller Lamorna... vi blev lite osakra vilket som var vilket. Ett lamadjur kan vi i alla fall enas om att det ar. Har ar en liten yngling som kommit bort fran sina kompisar och irrade darfor omkring alldeles sjalv. Jag rakade sta mitt ivagen for den lilla spjuvern sa nar jag tog kortet och sen lyfte bort kamerna fran ogat sa sag markte jag att jag helt plotsligt stod oga mot oga med hen. Vet inte vem som hoppade hogst, antagligen var det jag.. For sen studsade den lurviga lilla saken vidare. Tyckte val mest bara att det var jobbigt att ha massa tvabenta pa sin gata. De bor ju trots allt dar, vi ar ju bara pa besok.

Nar klockan narmade sig tre var vi trotta, hungriga och begav oss ner mot huvudentrén igen. Lite notter, russin, vatten och vila for benen senare borjade vi vandra ner langs vagen. Vi tankte att vi kunde spara pa vara knan genom att undvika trapporna nedfor. Solen varmde fortfarande. Det hade varit en alldeles...alldeles..underbar dag! Anna slog mig folje i nagot raskare takt eftersom jag hade ett tag att passa samt en dusch och en middag att hinna med innan dess.

En kall dusch, pa med samma svettiga sockar men dock rena underklader!.. Ner till resaturangen och bestallde en tallrik med ris och gronsaker. De andra skippade sin dusch och kom ner for att hinna sitta ett tag innan jag skulle ga. Coca-Cola, Coca-öl och lemonad kom in.. cocaöl smakade mest bara mesk, ingen hit for mig iaf. Lemonaden funkar som vanligt alltid men sjalv har jag aldrig fattat tjusningen med coca-cola, helt klart overskattat!! 

Ett snabbt kramkalas och farval fick ta plats inne pa restaurangen. Gillar inte farval. Usch usch.. Men tack i alla fall for en underbar resa. Jag tar med mig hem en massa minnen fran aventyr, galet langa bussresor, skona dagar pa stranden, svettiga natter, nagra pubkvallar, liv i en hangmatta, nya restauranger och nya matratter, standigt prutande och jobbiga turistkata efterhangsna forsaljare, konstiga men for det mesta valdigt goda frukter, ommande fotter, stundtals lite irritation at alla olika hall. Men vada, vad kan man begara av fyra manniskor som lever inpa varandra 24h om dygnet? Ingen ar perfekt. Men jag alskar er alla! Hoppas ni far en fortsatt spannande resa och att ingenting som vi hittils klarat oss ifran hander. Hall i pass och pengar! Sen ses vi lagom till Brannbollsyran dar hemma!

Portarna till taget hade oppnats och det var bara att stalla sig i ko. Jag hade sjalvklart plats i backpackervagnen, for tank vad hemskt det vore om man blandade peruaner och turister. Satt och lyssnade pa nagra amerikaner som rakat ut for hojdsjukan i Cusco med tillhorande spyor, huvudvark och andra influensaliknade symptom. Fick mig att fundera om det inte var det som Martina och aven Anna fick en slang av. Och jag med for den delen. Lag i sangen en dag med huvudvark och feberliknande ledsmarta.

Taget tog oss till platsen Km 82, dar vi hade paborjat var vandring for nagra dagar sen, och sen fick vi satta oss i bussar som rymde ca 20 pers for att aka vidare till Cusco. Jag var sa dodligt trott efter dagens trapatser men ar aven van att sova fore 10.. vi var framme strax fore 12. Med endast 3 soles kvar pa fickan fragade jag en fransk tjej om vi inte kunde dela taxi upp till centrum, ville inte riskera att masta ga hem. Bien sûr... tack tack. Vi delade pa en taxi och betalade 1 soles var (2:50 SEK).

Ringde pa Aldea Yanapays (vart hostel) dorr och tillslut oppnade en yrvaken mamma och undrade nog vad jag ville. Ja, jag har ett rum har inatt men vet inte vilket nummer. "Hur var namnet?" "Rebecka". Och eh.. jag ar med Anna, Dennis och Martina.. fast inatt ar det bara jag.
Jag tror inte hon fick nan ordning pa det hela for inte nat av vara namn stod med pa incheckningslistan for dagen..Och jag vet inte om jag vet vad jag pratad eom heller for jag var sa urbota trott att jag inte orkade tanka ens. Ville bara ha en sang! Men men, jag fick hamta mig vaska fran forradet och fick, till min stora gladje, lagga mig i samma sang som fore helgen. Skonare sang har jag aldrig sovit i...supermjuk med ett valdigt puffigt duntacke!

Nu vantar ca 21 timmars bussfard upp till Lima, for att sen pa onsdag flyga hem mot Sverige och karleken!


¡Hasta Luego!