En alternativ resedagbok

Kom inte pa nagon annan rubrik an "Jag valjer livet" och detta kommer framga senare i detta inlagg.

Efter en hel dags vandrande langs tagsparen de 2.8milen var vi antligen framme i Aguas Calientes, byn vid machu picchus fot. Vi hade som tidigare skrivit tankt att ta oss till ruinstaden redan dagen darpa men det ville inte vadret sa vi chansade pa battre vader under sondagen. Och sa blev det. Medan det flesta turisterna betalade en onodig summa pengar for att aka buss upp for berget sa tog vi vanan trogen pa oss ryggsackarna och borjade vandra uppfor berget. Denna vandring var om inte lika jobbig sa jobbigare an de 2.8 milen langs sparet. Efter cirka 2timmars trappgaende kom vi upp till den magnifika ruinstaden. Solen sken och allt var helt perfekt. Undertecknad fotade som aldrig forr och hittade massa saker att foreviga. Efter promenaden ner och antligen hemma pa hotellet pa kvallen gick jag igenom mina bilder och sag att det blivit i runda slangar 200 bilder. Blir lite att pilla med nar man kommer hem till Svea rike.

Pa sondag kvall tog vi farval av Rebecka som akte mot Cusco och senare Lima for hemfard till Sverige under onsdag morgon. 4 har nu blivit 3 och det kanns lite konstigt att inte fa traffas igen forran vi kommer tillbaka till Sverige och Umea.

Mandag morgon var det tankt att vi skulle ta taget mot hidroelectrica men nar vi stod nar i kön sa var min (Dennis) magvaska med pass, kreditkort, pengar och minneskort borta. En mindre inferno brot ut i skallen pa mig och jag borjade genast ga igenom i huvudet var/nar jag hade den sist. Kunde dock mitt passnummer i huvudet sa vi kunde bokat biljetter pa taget om inte Niclas och Anna A. lamnat sina pass pa rummet. Vi bestamde oss da att ga och ata den sedan tva dagar tidigare beprovade fukosten pa hotellet mitt emot varat. Val dar kom tanken till mig att jag nog hade min vaska pa restaurangen tvärs över gatan och gick dit da de oppnade for dagen. Jo da. Min vaska var dar och allt var kvar pa sanar som 50$ som personalen nog hade tagit som hittelön. Orkade inte braka om det da upphittandet besparade mig en massa pengar och beskymmer.

Efter frukosten bestamde vi oss for att ga till hidroelectrica istallet for att ta taget dit. Det blev ater igen att utmana blasorna pa fotterna och vandra den dryga milen langs sparet. En bit efter hidroelectrica och med vandring langs en fors, kom vi till en manuell linbana som man var tvungen att ta for att komma over pa ratt sida. Med hjalp av nagra vagarbetare tog vi oss over till ratt sida och det var med storsta sannolikhet mer an en person som fick forhojd puls langs firandet over vattnet.

Darefter bar det ivag med en av vagarbetarna i en overfull bil pa smala grusvagar med branta stup pa sidorna mot Santa Theresa och Santa Maria. Vid detta tillfalle slog tanken mig att det inte spelade nagon roll om vi haft bilbalte eller inte. Om vi krockat eller kort av vagen hade det varit morsing och good bye anda. Det var att ta till fader var. Vid varje skarp kurva tutade han for fullt for att varna eventuellt motande trafik. I Santa Maria fick vi ta en minibuss mot Cusco som bara kostade 12kr extra och akte direkt och gick snabbare an lokalbussen. Sa varfor inte..

Denna chauffor maste ha fatt sitt korkort (om han hade nagot) i ett flingpaket, for det var inga roliga 4.5timme bland bergen. Till och med de kaxiga israelerna som ville komma fram fort bad honom kora langsammare. Men istallet for att lyssna hojde han musiken. Ater igen var det att be till hogre makter. Det sjongs aven lite roliga sanger. Men nar vi kom till prastens lilla kraka sa fick det vara nog. "En slank hon ner i diket" kandes opassande.

Klockan 00.00 var vi tillbaka pa vart kara hostel och krop i sang for en god natts somn.

Nu blir det fika pa stan.

Hej hopp!

Dennis